Gapskjul

 

Gapskjul

Skogen hade förr i tiden långt fler användningsområden än i dag: betesmark för boskap, slåttermark (myrslåtter), virke och bränsleförråd. Många gånger ägde dessa sysslor rum så långt från bostaden att man måste övernatta ute. Ett behov av skydd för regn och kyla, som var lätt att konstruera, uppstod. Man byggde olika typer av vindskydd, alltifrån enkla skydd av ris och grenar till mer avancerade konstruktioner av timmer med spåntak. Skogsarbetare byggde enkla övernattningshyddor som man sov i tills man hunnit bygga en koja. Rastkojor för myrslåtter kallades slogbodar.

Även vid flottlederna uppförde man mera påkostade permanenta övernattningsskjul, liksom vid fiskeplatser. På alla typer av slogbodar saknas den fjärde väggen. Anledningen är att en öppen eld skall kunna användas som värmekälla. Ofta anlade man en nying, som var överlägsen att hålla värmen och elden vid liv en hel natt utan skötsel. Nyingen består av två eller tre på varandra lagda torra furustockar. Mellan dessa lades spånor och stickor av torr ved som antändes. En nying kunde sedan brinna en hel natt och spred en jämn och behaglig värme utan behov av tillsyn.

Övernattningsskjulet, som du ser här, kallas också gapskjul. Namnet kom från den öppna vägg som vetter mot eldstaden.


Skogsarbetare framör sitt nattläger: ett enkelt gapskjul. 1953. Foto: Oscar Andersson.

All text & bild på denna sida är från guideboken om Siljansfors skogsmuseum & järnbruksminne

Tillbaka till kartan